De är inte räddade än...

-"Titta Adrian, här är isbjörnar!"

- "Är det isbjörnarna vi räddade eller..?"

-"Ja, nu är de räddade. Jag ser att de är räddade nu!"

-"Är de räddade nu, eller..?"

-"Ja-a! ...och jag tror att de säger Tack..."

Så sa barnen till varandra i September, för tre år sedan. 

Tyvärr gick det väl sådär med vår räddningsaktion. Isen smälter fortfarande, isbjörnar svälter och kämpar för sin överlevnad. Vi fortsätter att producera växthusgaser...

Mina barn börjar vara i en ålder när de snappar upp och vill veta mer. De ställer frågor och kräver svar. Det är roligt men svårt. Jag har länge tänkt att inte oroa dem, men har förstått att de värre att inte få bra svar, för då kan man inte heller bidra med lösningar. Kan man lösa ett problem så är de inte problem längre, och tillvaron blir tryggare.

I alla fall om man är barn. 

Då är man inte så begränsad av realism och rimlighet...

Jag läste någonstans, tror att det var en bok av Lars H Gustafsson att barn vars föräldrar var politiskt aktiva, eller engagerade i orättvisor under 70-talet inte har tagit skada av det. De är i stället själva engagerade och har en känsla av att de kan påverka och göra saker bättre.

Att känna att man har inflytande över sitt liv ger trygghet. 

När vi pratar med barn om tunga ämnen; Låt de lösa problem, avsluta inte samtalen i hopplöshet. Begränsa dem inte med realism och rimlighet. 

Lär istället av dem, det kanske är närmare sanningarna än vi tror. 

Om vi ska rädda isbjörnarna så måste vi bara släppa ut mindre växthusgaser. 

Nu gör vi så...